Stolt sambo - Lidingöloppet

782 är min superduktiga sambo

Så va lidingöhelgen över och jag va där men bara som support till min sambo Fredrik. Jag har ju hälsporre ännu ( suck ) och springer ingenting just nu. Jättetråkigt men inget att göra åt och jag hoppas bara att min fot är stark och frisk till säsongen 2016. Men det va roligt att vara support också och jag är otroligt stolt över min sambo som tränat hårt inför Lidingöloppet 30 km. Hans mål va att klara under 2:15 och därmed få silvermedaljen. Jag va nog mer nervös än han tror jag och hade bra hålltider då jag skulle hålla koll efter honom. 

Bilden ovan är efter ca 7 km och där ser han fortfarande både stark och glad ut. Sedan gick jag mot Grönsta där dom passerade efter ca 20 km, jag väntade och väntade nervöst men sedan kom han i full fart och visade att det kändes ok. Då va det bara att gå mot målområdet och vänta. Och jag vet ju att efter 20 km väntar flera jobbiga backar inklusive Aborrbacken. Klockan tickade på och när det bara va 5 minuter kvar tills silvermedaljtiden gick ut slog hjärtat i 200 slag i minuten. Men så dök han upp på målområdet och jag va minst sagt tårögd då jag tog emot honom efter mål. Han passerade mållinjen på 2:11 vilket gav en silvermedalj. Jag är så stolt och glad för hans skull.

Det va kul för jag såg flera ansikten som jag kände igen och kunde heja på. Detta lopp är en folkfest och man blir otroligt sugen på att vara med. Så jag hoppas verkligen att min fot mår bra så jag med får övervinna den jobbiga terrängen på Lidingö igen. Stort grattis till alla som körde något lopp i år. Vare sig ni körde hel, halv eller tjej så har ni gjort ett grymt bra jobb och ska vara otroligt stolta över er själva. Och vem vet kanske ses vi i spåret nästa år.

Tyvärr slutade min helg inte riktigt som vi tänkt oss även om det gick bra för min sambo. En massa omständigheter gjorde att min smärta triggades igång och jag mådde inte alls bra. Blir lätt så när jag inte kan styra mina dagar själv. Tanken va att stanna kvar i Stockholm men både jag och Mathilda va trötta och griniga så sambon som borde vara trött och grinig fick köra oss hem. Själv grät jag hela vägen i smärta och somnade sedan hemma i soffan i ren utmattning av att ha så hög smärta. Jag mår även skit då jag känner mig dun och tråkig som förstörde dagen. Jag blir också ledsen över det faktum att jag inte kan ta mina dagar bara som dom kommer alltid. Ibland måste jag planera in lite vila osv för att hålla smärtan på en ok nivå. Denna skitsjukdom är minst sagt jobbig men gör mig mer och mer beslutsam att kämpa för att må bra. 

Vi är alla kämpar 

 Heja pappa, bästa hejarklacken