Skratta eller gråta ...,

Aj aj aj

 

Man kan verkligen undra om man ska skratta eller gråta. För jag har inte bara en tråkighet utan det ena avlöser det andra. Och trotts att jag försöker blicka framåt och tänka positivt så händer en ny sak som jag inte kan rå för. Och så har det hållit på hela året som gått känns det som. Vi tänkte dagen efter begravningen att nu ska vi tänk på lite roligare saker. Då kom vi ut och kaninen hade gått vidare. Barnen grät och va ledsna men tur i oturen hade vi samma dag köpt en studsmatta som jag kunde avleda barnen med. Kändes som det blivit lite för mycket tråkigheter sista tiden ändå. 

Jag äter ju sedan tidigare antibiotica mot en infektion i kroppen och har känt mig lite off.  Men i går tänkte jag att nej nu får du ( jag ) ta tag i livet så Frida erbjöd sig att vara barnvakt så jag kunde springa någon km för att sedan köra lite styrka hemma. Ca 1 km hemifrån trampade jag nog snett och det knakade till i foten. Hela fotleden böjdes och jag snubblade omkull. Det gjorde fruktansvärt ont men jag va tvungen att snabbt komma hem för att inte barnen skulle vara hemma själva för länge. Så jag tog mig upp och haltade gråtandes hem. Sedan låg jag i soffan hela kvällen med världens smärta. I dag tog jag mig till sjukgymnast som skickade mig vidare på röntgen. Tur i oturen va inget brutet men jag har nog en rejäl ledbandssträckning. 

Det känns verkligen som det räcker nu och jag längtar efter att må bra och ha lite flyt. Jag vill så gärna komma igång och känna mig pigg inför bröllopet men just nu känns det sådär. Har hela dagen haft tårarna i ögonvrån och känt mig lite uppgiven. Jag vet att det inte tjänar något till och saker kunde ju vara ännu värre. Foten kunde ju vara bruten och jag hade varit tvungen att gifta mig med gipsad fot. Nu finns ju hoppet att jag kan gå i mina nya klackskor även om jag nog får gå väldigt lugnt. 

Kan vi säga att det räcker för min del nu......