Jag börjar allt bli lite peppad

I helgen drog jag och mannen iväg med cyklarna för att få ihop lite mer mil med cykeln. Vi lämnade Mathilda hos sin farfar på landet och utgick därifrån. Det kändes kul att få cykla på lite nya vägar och Fredrik hade sett ut en bra rutt. Det va ganska varmt ute men blåste lite lätt så det fläktade. Riktigt skönt väder att cykla i. Efter några mil råkade vi köra lite fel och då blev det mentalt jobbigt i mitt huvud, jag gillar ju struktur. Men vi trampade på och det va bra möra lår efter en stund. Jag blev helt matt i varenda backe så det märks att jag tränat alldeles för lite i år. 

När vi cyklat ca 6-7 mil så visste vi inte alls vilken väg vi skulle ta för att komma "hemåt" igen.  Den vägen vi sett ut hittade vi inte utan vi kom in på en riktigt backig grusväg. Då va jag helt slut och kände bara för att ge upp. Trr det mest va mentalt jobbigt att inte veta var vi va. Samt att vattnet började ta slut och det dammade på vägen vilket gjorde mig torr i munnen, varm och på dåligt humör. 

Men så småningom blev vägen äntligen asfalterad och det rullade lite lättare igen. Jag tog en gel och benen blev pigga igen vilket gav ny kraft. Det kändes tom riktigt skönt även om det sved lite i rumpan. Men efter 6 timmars cykling och ca 12 mil kom vi åter hem och det va så skönt. Nu ska jag bara orka med 3 gånger så mycket men då är det i alla fall utmärkt så jag inte cyklar fel. Så från att ha varit helt opeppad inför Vätternrundan är jag åter igen sugen på att faktiskt ta mig an dessa 30 mil. Och det börjar bli läge att se till att cykeln är i topptrim och att all utrustning man behöver finns. 

För om 2 veckor ska en glad motionär ta sig an Vätternrundan för första gången. Ska bli riktigt kul, skrämmande och förmodligen ganska plågsamt delvis. Men det är väl det som är den stora utmaningen.