Race rapport Vätternrundan

 

Denna medalj kommer hänga och påminna 

mig dagligen att jag klarar mer än jag tror .

 

Ärligt talat så trodde jag inte själv att jag skulle klara av dom 30 milen utan hade nog ställt in mig på att det va ok att bryta vid 15. För jag har aldrig kört längre än 12 mil och då va jag sjukt trött. 30 mil går inte att tänka hur långt det är men det är drygt lika långt som från Norrköping till Göteborg ja eller runt Vättern då. Vi hade tur med vädret och startade 22:28 till en riktigt fin kväll. Dom första 10 milen va riktigt trevliga och det va jättemysigt att cykla och se solen gå ner. Följa alla cyklisters lysen i mörkret. Mellan Ödeshög och Gränna va det mycket nedför och riktigt skön cykling, enligt mig den mest njutbara biten. Straxt innan Jönköping kom en riktigt lång backe upp som tog alla krafter men då fick man även snart vila upp sig i Jönköping och äta gröt. Det smakade riktigt gott och det va skönt att sträcka ut kroppen, jag hade börjat få ont i en arm och nacken.  

 

Sedan efter Jönköping kom dom värsta 10 mil man kan tänka sig. Då började det regna och gjorde nog så i ca 1 timme vilket gjorde att man va rejält blöt. Klockan va runt 05:30 och det va även som kallast vilket gjorde att speciellt fötterna domnade av lite. Det började även med an massa backar upp vilket gjorde att mina ben inte ville vara med mer. Sträckan mellan Jönköping och Hjo va mest plågsam och  vaken jag eller Fredrik hade något bra flyt. För efter backarna så va det även bara raksträckor och inget nedför vilket gör att man inte får dom där välbehövliga pauserna då man får ny kraft. Jag tänkte hela iden att bara jag kommer till Hjo så kommer det kännas lättare. För då är vi nära 200 km gränsern och "snart" vänder det ner igen mot Motala.

 

Vi tog oss trötta och slitna till Hjo. Konstigt att kroppen hela tiden klarar lite till och lite till fast man mentalt kanske bara vill kliva av och lägga sig. För vissa stunder är man så slut i kroppen så att bara ta ett tramp tag till är plågsamt. Så tar man något att äta och vips har man lite till energi att köra till nästa depå. Vi stannade i alla depåer utom den sista och det kändes bra. Ganska korta stop förutom där vi fick mat för att inte stelna till men en liten stund för att få ny kraft. I Hjo bjöds det på Lasagne och det va ganska gott, gav ny energi. Och i mitt huvud skulle det nu kännas lättare. Passade även på att läsa lite kommentarer på Fb och Instagram under pausen med peppande ord från vänner. Oj vilket bra stöd ni har varit under min resa, så mycket pepp jag fått. 

I Hjo hade vi 13 mil kvar och det va väl en väldans tur att Geografi inte är mitt starkaste ämne och att jag va mentalt inställd på att det skulle gå lättare. För det va lång väg kvar innan vi vände över kanten på sjön för att på kartan åka nedåt. Kan säga att karten ska man inte lita på för det va inte alls nedåt utan en väldans massa uppför även på slutet. Att passera skulten där det stod 100 km kvar va underbart. Men nu visste jag även att jag omöjligt kunde bryta. Jag kan inte ha cyklar 20 mil för att bryta dom sista 10 milen. Men fy vilka jobbiga mil. Jag hade ont i nacken vilket strålade ut i armen. Tummen som jag växlar med hade nageltrång och varje växeltag gjorde ont. Magen började känna sig ur form efter allt socker och jag hade även halsbränna vilket gjorde att jag helst inte åt snabb energi i form av gel. Rumpan sved och låren kändes tunga och slitna. Det kändes som att kroppen lagt av fast man bara fortsatte att cykla. Och vi turades om att ligga först och dra varandra och gjorde så ända in i mål.

Så fort man passerar mål så inser man hur värt det är att kämpa en bit i taget. Med rejäl smärta framförallt i armen där jag hade sån grym nervvärk att armen och handen va svullen och med svedd rumpa. Vilken underbar känsla det är att klara av något man inte trodde va möjligt. Det faktum att vi alla klarar mer än vi tror. Det ger en känsla av hur nöjd man ska vara över det man har och det man klarar av. Att jag somnade vid middagsbordet för att masa mig in i säng och sov från 18 till nästa dag förklarar nog hur kroppsligt trött jag va. 

Om jag gör det igen ? 

Nja man ska aldrig säga aldrig men halvvättern står nog på programmet nästa år. För det är väldigt fint arrangerade lopp och riktigt kul stämning både vill start området men även längs vägen. Rekommenderar alla att prova något lopp.