Bästa känslan - att vara nöjd

 

Yes jag klara det tjalallalala....

Ni som följer mig på mina andra sociala medier vet att jag haft det riktigt jobbigt med löpningen. Det är något speciellt med löpningen då det är det jag började med när jag bestämde mig för att börja träna något. Så från soffpotatis och överviktig började jag att kämpa med en km i taget och har sedan dess kommit en bra bit framåt. Att jag från att inte ha tränat så mycket alls till att bla klara av 2 halvmarathon är något som gjort mig så stolt över mig själv. Det är en otrolig känsla att vara nöjd över något man själv kämpat för att klara av. Och jag tror att jag och ni andra som kanske varit överviktiga hela livet kanske uppskattar det ännu mer. För man blir liksom accepterad på ett helt annat sätt både av andra men kanske framförallt av sig själv. 

Men jag har ju även gått från att klara ett halvmarathon till att kämpa för varje km jag springer. Pga av skador, viktökning och annat så har jag bara tappat mer och mer i löpningen och lika nöjd och glad som jag varit när jag klarat mina mål lika ledsen och besviken är jag när det inte fungerar. Jag har ändå kämpat på för att hitta andra träningsformer och försökt att sakta hitta tillbaka till löpningen som trotts allt är det jag gillar mest. Men sista gången jag sprang körde jag 5 minuters löpning och 2 minuters pw och det funkade en bit. Men så börjar det göra ont och bli jobbigt och då kommer tankarna. Och så fort man tänker för mycket på det som gör ont eller att det är jobbigt så tar det tvärstopp. Och den turen slutade med att jag började gråta och kände mig helt värdelös.

Men påt igen och i dag åkte Mathilda till en kompis och jag fick chans att ha med mig Fredrik som draghjälp. Vi körde i ett terrängspår i vacker natur men med ganska kupperade spår.  Jag började ligga längst fram men efter ca 2 km va jag redan trött och benen va tunga. Jag bad då Fredrik köra före vilket gav ny kraft. Och jag ville så gärna bara klara att springa 3 km utan att stanna. Jag tänkte att efter 3 km kan han dra vidare så går jag en km och försöker springa 3 km igen. Jag sa till Fredrik att han kan köra på efter 3 km för då va jag nöjd. Men när vi passerat 3 km fortsatte han i samma ganska sakta fart och jag bara följde med. Km efter km körde han samma tempo framför mig och jag följde ända tills vi klarat 7 km och jag sprungit ca 60 minuter utan att stanna en gång. 

Jag älskar min man så otroligt som hjälper mig att klara av och kämpa. Han menade att för honom spelade inte farten någon roll utan det viktiga va att vara igång länge. Han körde visserligen ett varv till medans jag badade och fick trycka på men jag är så otroligt glad för hjälpen jag fick. Jag är grymt glad över att ha klarat 7 km men mest glad är jag över känslan att faktiskt vara nöjd över mig själv i stället för att känna mig missnöjd.