Jag stannade till en stund för att njuta av allt det vackra
runt omkring mig när jag åkte till en bekant långt ut på landet.
Sverige är ett vackert land och just Kolmården där jag bor är det extra fint.
Jag är så sjukt trött i huvudet att det känns som jag skulle kunna lägga mig ner och sova i en hel vecka. Men jag är ju kanske min hårdaste chef åt mig själv och har mycket svårt att slappna av. Så jag försöker att hitta på saker som distraherar tankarna lite och i går blev jag bjuden till en bekant att fota hennes hundar. Jag som egentligen är lite rädd för den sortens hundar ( bla amstaff ) blev faktiskt lite kär i honom, han va otroligt söt. Och ja det hänger kanske mycket på ägaren hur hundar blir. Jag fick en trevlig förmiddag men trotts det så for tankarna runt runt och just i går va det extra jobbigt.
Jag är född i en missbrukarfamilj där alkoholen är viktigare än relationen mellan mamma barn. Min pappa är död sedan många år och han ingår inte i detta kaos. Men min mamma väljer att dricka alkohol i stället för att vårda dom som står henne nära. Periodare vilket innebär att man viss tid har en ok relation och bygger upp förväntningar för att sedan bli besviken och ledsen när personen river ner allt man byggt upp. Det är allt jag tänker skriva just nu men det är den vardag jag har levt i sedan jag va ca 10 år.
Detta sätter spår djup inne i hjärtat och jag inser nu i vuxen ålder att jag har väldigt svårt själv med relationer. Jag har otroligt svårt att släppa någon nära mig förmodligen för att jag är rädd att personen i fråga ska svika mig. Det handlar främst om vänner och andra i min omgivning. Jag får ofta höra att jag är svår att förstå sig på. Själv vet jag att jag alltid försöker få alla andra att må bra då jag själv lite gett upp hoppet att någonsin må bra. Tyvärr blir det mest fel då jag så gärna önskar en familj och relationer men samtidigt skjuter dom ifrån mig. Allt blir kaos och jag är medveten om det. Min psykolog säger - du vet att du inte behöver skjuta bort folk för alltid. Men hur ska jag kunna lita på att någon verkligen bryr sig om mig när inte ens den person som borde göra det mest gör det ?
Detta är en del av mitt kaos men bara en del.
När tom psykologen skakar på huvudet då vet man att det är en riktigt röra. Men jag går vidare och hoppas, hoppas att allt en dag ska lösa sig.
Oj sådant kan man ju aldrig ana när man bara känner varandra ytligt som vi "Bloggvänner" ofta gör. Men jag kan tänka mig att det måste vara oerhört jobbigt och tycker det är starkt av dig att berätta...Stor kram och försök inte stöta bort mig...För jag kommer alltid tillbaka;).
SvaraRaderaUsch... sen du skrev detta har jag tänkt på dig men också tänkt på mig själv. Det finns likheter mellan dig och mig, främst när det gäller att bli sviken - som ett knivhugg i ryggen...
SvaraRaderaAtt ha en smärtfri relation till sin mamma är verkligen inte lätt, usch så många tårar jag fällt.
Det jag vill säga med detta är att jag förstår att du har det jobbigt och kämpar på, samt att jag önskar dig lugn och ro. Kram om
Stor kram <3 Själv uppvuxen med missbruk så vet precis hur det känns. Det är inte lätt, samtidigt som man älskar sin förälder för det är just ens mamma/pappa så hatar man dem för att de sårar en hela tiden, sviker en, gör en orolig mm. Alkoholismen är ju en sjukdom, även om det känns som en sak man valde att bli sjuk i så är det inte så. Det finns grupper för medalkolister man kan gå med i och få hjälp ifrån, kanske vore något? Annars finns jag här om du vill prata <3. Jag har ju inte haft kontakt med min far på 4 år, men strax innan jul fick vi kontakt igen med viss acceptans från min sida och viss respekt och accepterande från hans sida utifrån vad jag ställer för krav och det har fungerat bra hittills. KRAM <3
SvaraRadera