Den jävliga smärtan

Har en gång förut liknat mitt liv vid ett träd där stammen är min grund och dom olika delarna i mitt liv är grenarna . Tycker det ger en tydlig bild av hur livet är , det starka och det svagare. 

Min stam är rejäl och stark och jag har starka grenar på mitt träd men nu är jag ute och far på dom tunnare grenarna som hela tiden har en tendens att gå av och låta mig falla neråt . Jag vet att i slutet finns det en stark gren som tar emot mig men det gör så jävla ont att falla gång på gång . 

Smärtan, den jävla smärtan som sköljer över mig som en våg av ondska och som bitvis förstör mitt liv mer och mer . Smärtan som är så svår att förklara och som är så svår för andra att förstå . Den finns där konstant men kommer ibland med sådan kraft att jag inte orkar stå emot . Varje gång dras jag ner bit för bit och mitt hopp att någonsin få leva blir mindre för var dag . Jo jag lever men jag är inte levande . 

Mellan smärtattackerna gör jag allt jag kan för att repa mig och mina nära och kära . Men varken jag eller någon annan i min familj har verktygen att hjälpa mig . Och jag ser med tårar i ögonen hur dom jag älskar påverkas av min smärta . Jag försöker men når inte fram utan svamlar runt och sårar bara ännu mer . Inte för att jag vill för jag vill så mycket utan för att jag helt enkelt inte klarar av att hantera smärtan .

Jag har mått bättre sista veckorna och jag har tom börjat att skratta och le . Jag har tom börjat tänka på en framtid, på att läkas.  Jag går på samtal för att lära mig hantera min smärta eller känslorna runt omkring dom . Jag tar det lugnt och jo jag använder även mössa . Men problemet är inte mitt psykiska mående förutom att jag självklart mår dåligt över allt smärtan för med sig .  Problemet är att det gör så jävla ont !

Just nu har smärtan övertaget och jag gör allt för att klara nästa minut . I ännu ett försök att få någonting som kan hjälpa för stunden . ( funkar inte med alvedon , panodil etc ) ringde jag i förtvivlan till min vc igen igår . Efter att ssk talat med min läkare kunde hon konstatera för mig att jag hade ännu recept på apoteket med ny medicin att hämta samt en ny tid till psykolog nästa torsdag . 

Lugnande medicin och psykolog , skönt att bli trodd och behöver jag ännu en gång påminna om att Trigminusneuralgie ( lite enkelt förklarat ) även kallas Självmordssjukan pga av smärtgraden . Nej ni behöver inte oroa er för jag tänker inte leka försökskanin och tänker inte hämta ut medicinen . 

Däremot står min väska packad och klar då jag fått tipset av en person som även han drabbats av detta att Linköping har den bästa vården . Nästa attack åker jag direkt dit utan att passera vårdcentralen Kolmården .

Jo om ni undrar varför jag väljer att skriva ut mitt liv , min sjukdom öppet på bloggen så beror det enbart på att jag inte finner någon anledning i att mörka hur vården i Sverige fungerar . Och kanske kan mina ord hjälpa någon annan att hitta rätt i denna djungel där man själv får hitta bästa vård. Äta eller ätas är inte bara djungelns lag .