Klaustrofobisk upplevelse

 Bilden är lånad från ett annat sjukhus

 

Vi lämnade barnen hos mormor vid lunch och gav oss av mot Vrinnevisjukhuset för att få Magnetkameraundersökningen gjord. Och det va en minst sagt nervös Helen som steg in genom dörren på sjukhuset . Jag hade väll inte så mycket koll på hur undersökningen skulle gå till men i min fantasi skulle jag in i en lång tunnel och inte kunna ta mig ut . Ångestladdat men nödvändigt att få gjort så det va bara att bita ihop . 

Vi kom till ett litet väntrum och jag fick byta om till en snygg grön rock , passade mig ganska bra till det röda i håret . Sedan fick jag komma in för att sätta en nål i armen till kontrastmedlet som jag skulle få . Detta visste jag inte med säkerhet om jag skulle få men det kändes positivt då jag hört att det är bra .

Sedan blev det min tur och jag skakade och va jättenervös. En kille tog emot mig och jag fick  ett hårnät och öronproppar innan jag fick ligga på britsen . Där låg huvudet i en skålformad kudde då jag inte skulle röra huvudet under undersökningen . Sedan fick jag öronkåpor som jag skulle ha för att lyssna på radio och höra honom prata med mig . Bra tänkte jag , än sålänge går det bra . Då kom momentet "låda" över huvudet och mitt hjärta slog dubbelt så fort . Den låstes fast så jag inte kunde röra mig eller göra något ( tänk er en  liten fyrkantig kartong )  

Dunk dunk dunk min puls va ganska hög och jag fick smått panik när han började köra in mig i tunneln . Men han lyckades prata med mig så att jag blev lugn och pulsen gick ner lite . Sedan körde maskinen igång och det lät ganska högt så jag hörde inget av radion men blundade och tänkte på annat vilket funkade ok . 

Sen vet jag inte riktigt vad som hände för min arm domnade bort och blev iskall och han fick köra ut mig lite och skaka liv i den . Jag lyckades få lite cirkulation i den och sa kör på. kändes som om jag inte hade något val då jag absolut inte ville göra om . Men va ganska spänd resten av tiden vilket gjorde att jag fick ont och hade svårt att ligga stilla . 

Men efter ca 40 minuters ångest va det klart och jag kan nu bara vänta in ett svar inom 10 dagar . Nu hoppas jag att dom hittar en lösning på mina problem och självklart även hur jag ska bli fri från detta . Jag har ju liksom ett liv att leva och har varken tid eller lust .

Är fortfarande lite skakig efter denna pärs men stolt att jag klarade av det . Han som hjälpte mig sa att jag skulle vara stolt för har man klaustrofobi så är det en tuff sak att göra . Så nu känner jag mig tuff och stolt och ska sätta mig i soffan och fokusera på just det .

Kram på er