Utanför min comfort zoon

Jag försöker kasta mig in i sådant jag egentligen är rädd för. Ja tom skiträdd för att vara ärlig. För många andra låter det kanske som ingenting men för mig är det ett stort kliv. Jag kan på dagen säga när mitt liv ändrades och jag fick en inre rädsla som inte går att beskriva.

 Allt började med att min vän körde ihjäl sig utanför vårat hus efter att han just varit förbi och knackat på. Vi hann aldrig öppna utan såg honom åka iväg. 15 minuter senare får vi samtalet att det hänt en olycka och att vi måste skynda oss dit för man trodde att mitt x bror varit med i bilen och dragit iväg i panik. Så vi slängde oss i bilen och åkte. På en raksträcka såg vi bilen liggandes längre fram. Vägen fram  va kantad av bildelar och glassplitter. Man kunde ana att det ganska nyligen varit ett fruktansvärt oljud när bilen krachade. Men när vi klev ut va det bara tyst, obehagligt tyst. Vi förlorade våran vän den dagen och det är tystnaden som hänger sig kvar och paniken. Mitt x bror hade inte varit med i bilen men alla mådde fruktansvärt efter detta då det va en nära vän till många. 

Jag va i samma veva gravid och extra känslig. En dag började benen bara att skaka. Det gick inte ens att hålla fast dom och jag förstod ingenting och hyperventilerade. Jag förstod senar att  detta va panikångest. Jag fick senare problem att köra bil och fick ångest vid fler och fler tillfällen. 

Jag kan inte skylla allt på olykan men det va nog startskottet. Jag har kämpat hårt för att må bra och jag har fått utsätta mig för "faror" för att komma över min rädsla. Nu är jag nog egentligen mest rädd för själva ångesten. Och jag har nuförtiden lärt mig att köra bil, tycker tom det är kul. Dvs när jag själv kör och har kontroll eller när någon jag litar på och som kör lugnt kör. Men skulle det vara regn, mörkt , ny chafför och gå lite fort så blir jag garanterat ingen rolig medpassagerare. 

Flyg är även det farligt i min värld. Inte för att jag någonsin varit med om något obehagligt. Men jag har 0 kontroll. Så varje resa ger jag mig in i full krisberedskap och har redan i huvudet sett vad som kan hända. Att jag även då blir rädd för ångesten är ett faktum trotts att det är många år sedan sist. 

Så när jag ensam kastar mig in i äventyret att ta mig med tåg till Arlanda för vidare färd till Luleå med flyg , bil till Kalix tur och retur och flyg hem så är det stort. Och jag sitter nu på planet hem och är stolt över att ha fixat detta. Postar jag inlägget innebär det att jag överlevt och kunnat trycka bort flygplansläget. 

Utanför min comfortzoon men starkare och modigare för varje steg. 

Varma tankar till min vän Bosse som lämnade oss alldeles för tidigt men som alltid kommer finnas kvar i mitt minne ❤️