2020 startar med nyckelorden harmoni, nystart, glädje och kärlek.
När man vaknar på morgonen med ett leende, känner ett inre lugn och att man vill planera framåt. Då vet man att man är på rätt spår och det är just så jag känner just nu.
Men jag hade aldrig varit där jag är i dag om jag inte haft dom vänner runt omkring mig som gett så mycket kloka ord och kärlek. Jag hade inte varit där jag är i dag om jag inte hade haft så underbara barn som förstår och accepterar och ger mig ännu mer kärlek. Och inte heller utan stöd från kollegor och arbetsgivare. Och om inte världens finaste person kommit in i mitt liv och gett mig så mycket av sig själv. Förståelse för den jag är, kärlek och värme som jag behöver. Jag tycker så otroligt mycket om er alla.
Men trotts att jag mår bättre så finns tankarna där och snurrar dygnet runt. Och känslan av misslyckande som mal och mal. För utbrändhet är väldigt luddigt i min värld och skulle du fråga för ett år sedan så hade jag nog tyckt att det va lite "hitte på". Men det är jag nu väl medveten om att det inte är . Så vad händer i kroppen, eller vad har hänt i min kropp. Jag stötte på ett problem som blev spiken i kistan och kroppen tog totalt slut. Jag hade då inte sovit bra på lång tid och när det tog stopp kunde jag inte sova på flera dagar. Jag kunde inte heller äta för när jag tog en tugga av mat så växte den i munnen och jag mådde illa. Att under lång tid befinna sig under psykisk stress gör att hjärnan liksom krymper ( enligt min psykolog ). Vilket i sin tur gjorde att jag inte kunde samla tankarna. Den lättaste sak som koden till bankkortet, loggning till datorn, var jag lagt saker osv blev jättesvåra. Jag glömde och jag gjorde fel vilket inte alls är konstigt då hjärnan jobbade på högvarv 24 h om dygnet.
Jag hamnade i depression då självkänslan inte va på topp. Men inte en ständig depression utan ena dagen kunde jag vakna med ett leende och 1000 ideer som jag ville förverkliga. Jag fyllde dagarna med massor av aktiviteter för att slippa tänka och höll hög kontakt dygnet runt med sociala vänner på tex twitter. Dygnet runt vecka ut och vecka in körde jag al in och lyssnade inte på kroppen. Detta i kombination med dålig sömn och lite mat. Jag har tränat mycket för att inte känna mig misslyckad i det. Man kan säga att jag hållit mig över ytan genom att simma dygnet runt.
Sedan kom dagar då jag dippat och då dippat ordentligt. Dom dagarna har jag nästan apatiskt tagit mig igenom dagarna. Gråtit och känt mig misslyckad och ensam. Detta trotts att jag har många vänner omkring mig. Jag har inte glatt mig åt det jag borde vara glad över utan mest konstaterat att jo jag bor bra, har vänner, barnen mår bra och sedan inget mer. Jag upplevde dagarna gråa och meningslösa och kände mest känslan av att komma bort. Och jag kan inte sätta ord på vad bort egentligen betyder, åka bort, dricka mig full, sova mig igenom etc, jag vet inte. Men känslan i kroppen va att jag måste bort.
Så finns anledningarna till att jag mår dåligt där och som jag måste hantera. Jag har blivit sårad och sviken många gånger om. Jag har litat på personer som sedan gjort mig illa. Jag har tvingats möta problem som jag inte klarade av själv men som jag ändå fick hantera ensam. Skilsmässa och försäljning av hus. Oro för ekonomin när man är ensam med 3 barn. Oron över att inte klara av jobbet osv. Det ligger förstås ganska mycket mer bakom dessa saker som jag inte kommer skriva på bloggen. Men oron finns där att mista personer jag tycker om. Att åter igen bli sviken och lurad. Jag vet inte hur jag ska kunna lita på någon helt men jag hoppas och tror att mina nära vänner och familj hjälper mig att åter igen lita på människor.
Jag mår bättre och jobbar nu 75 %. Jag sover bättre men långt ifrån bra och min kära ser allt till att jag får i mig god mat. Jag är på väg tillbaka men det tar tid. Mycket längre tid än jag själv kan acceptera. Men det sägs ta lika lång tid att må bra som det tog att må dåligt. Och sveken finns ännu kvar och mal i hjärnan. Men mer och mer av stressen, oron,ledsamheten dämpas av harmoni, kärlek och vänskap. Jag har sållat bort saker som får mig att må dåligt och jag har fyllt mitt liv med glädje. Det är konstigt att man ska behöva nå botten innan man tar tag i livet. Men jag har bestämt mig för att min kropp och hjärna ska få tid att läka. Och jag vet att en dag kommer då jag inte längre känner mig utbränd. Men fan vad ont vägen dit har gjort <3
Jag hamnade i depression då självkänslan inte va på topp. Men inte en ständig depression utan ena dagen kunde jag vakna med ett leende och 1000 ideer som jag ville förverkliga. Jag fyllde dagarna med massor av aktiviteter för att slippa tänka och höll hög kontakt dygnet runt med sociala vänner på tex twitter. Dygnet runt vecka ut och vecka in körde jag al in och lyssnade inte på kroppen. Detta i kombination med dålig sömn och lite mat. Jag har tränat mycket för att inte känna mig misslyckad i det. Man kan säga att jag hållit mig över ytan genom att simma dygnet runt.
Sedan kom dagar då jag dippat och då dippat ordentligt. Dom dagarna har jag nästan apatiskt tagit mig igenom dagarna. Gråtit och känt mig misslyckad och ensam. Detta trotts att jag har många vänner omkring mig. Jag har inte glatt mig åt det jag borde vara glad över utan mest konstaterat att jo jag bor bra, har vänner, barnen mår bra och sedan inget mer. Jag upplevde dagarna gråa och meningslösa och kände mest känslan av att komma bort. Och jag kan inte sätta ord på vad bort egentligen betyder, åka bort, dricka mig full, sova mig igenom etc, jag vet inte. Men känslan i kroppen va att jag måste bort.
Så finns anledningarna till att jag mår dåligt där och som jag måste hantera. Jag har blivit sårad och sviken många gånger om. Jag har litat på personer som sedan gjort mig illa. Jag har tvingats möta problem som jag inte klarade av själv men som jag ändå fick hantera ensam. Skilsmässa och försäljning av hus. Oro för ekonomin när man är ensam med 3 barn. Oron över att inte klara av jobbet osv. Det ligger förstås ganska mycket mer bakom dessa saker som jag inte kommer skriva på bloggen. Men oron finns där att mista personer jag tycker om. Att åter igen bli sviken och lurad. Jag vet inte hur jag ska kunna lita på någon helt men jag hoppas och tror att mina nära vänner och familj hjälper mig att åter igen lita på människor.
Jag mår bättre och jobbar nu 75 %. Jag sover bättre men långt ifrån bra och min kära ser allt till att jag får i mig god mat. Jag är på väg tillbaka men det tar tid. Mycket längre tid än jag själv kan acceptera. Men det sägs ta lika lång tid att må bra som det tog att må dåligt. Och sveken finns ännu kvar och mal i hjärnan. Men mer och mer av stressen, oron,ledsamheten dämpas av harmoni, kärlek och vänskap. Jag har sållat bort saker som får mig att må dåligt och jag har fyllt mitt liv med glädje. Det är konstigt att man ska behöva nå botten innan man tar tag i livet. Men jag har bestämt mig för att min kropp och hjärna ska få tid att läka. Och jag vet att en dag kommer då jag inte längre känner mig utbränd. Men fan vad ont vägen dit har gjort <3
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar