Vaknade kl 04 i dag vilket inte va konstigt då jag halvsov hela lördagkvällen. Men det gjorde ju inget då Mathilda va nöjd med mitt sällskap ändå. Men det känns som jag sprungit några marathon och kroppen är helt slut. Eller till i morse i alla fall då jag hade massa energi. Låg faktiskt kvar till kl 06 och efter lite kaffe tog jag en 30 minuters pw/ joggingtur. Känns så skönt att starta morgonen så . Och att bara känna alla lukter och se solen mellan träden är magiskt.
Och jag kom på mig själv att gråta medans jag sprang. Inte för att jag va ledsen utan av någon skön frihetskänsla. Av känslan att ha ett så stort kontaktnät runt mig som finns när man behöver. Och som jag verkligen uppskattar. Men ändå måste jag gå igenom detta själv och själv bli starkare. Det kan ingen göra åt mig men att ändå veta att ni tror på mig. Ni som ändå känt mig både länge och kortare.
Så vad är det som är så jobbigt kanske ni undrar. För alla har väl varit med om separation och det går över . Jo det går över men jag mår sämre på vägen pga av ett inlärt beteende att inte känna efter. Så bara att gråta skrämmer mig. Jag har fått ha en vän bredvid mig när jag gråtit som säger det är ok. Och hon sa orden - varje gång du gråter blir du lite starkare. Jag håller hårt fast vid det. Så vissa vänner har fått samtal , sms varje gång jag är ledsen bara för att distrahera mig. Fatta vilka vänner jag har som ställer upp på det.
Sedan finns det mer och mer och mer i denna sorgliga historia. Det tar jag tag i när jag själv är starkare. Jag kommer bli en vinnare ,och vinna tillbaka respekten till mig själv. Det är mitt mål .
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar